Att lära sig något nytt.

 
Får för mig mellan återkommande livskriser att jag ska försöka mig på att lära mig något nytt inom kreativa områden, befinner mig just nu i en period då jag envisas med att måla med akvareller.
Jag kan inte måla med akvareller.
Ja, det är vattenfärger vi pratar om. Sådant som man får slängt framför sig redan på dagis och som dem flesta faktiskt klarar av att kontrollera.
Det är inte min grej, inte hitintills i alla fall.
Så nu sitter jag kring kvällarna för det mesta ihopsjunken vid ett block, med avsnitt av Great Teacher Onizuka spelandes framför mig för att lyckas behålla lugnet då jag mer eller mindre desperat kladdar runt med färg i hopp om att det ska föreställa något annat än en servett någon har snytit sig i.
 
Kanske att jag tyglar min inkompetens och kan dela med mig av en bild, fast i dagsläget så funderar jag mer på att sälja mina målargrejer och sätta mig i ett hörn format av självförakt.
 

Den som är den.

 
Nu vet ju inte jag ifall du upplevt stunder då du känner att du egentligen är cirka 80 år äldre än vad du egentligen är.
Kanske att du är mer hemma i aktiviteter och tankesätt som är stereotypiska för veteraninvånare.
Om det nu skulle vara så att en människa som är eller närmar sig pensionärsåldern läser detta så vill jag klargöra att jag inte menar det som något dåligt att vara en stereotypiska "gamling".
Helt ärligt så kan jag knappt vänta på den dagen då jag inte längre förväntas kunna allt om populärkultur, jag vet inget om det nu heller men om 60 år så slipper jag mötas av förvånade och nästan förargade blickar då jag erkänner att jag inte har någon aning om vem den där kändisen är eller hur jag missat ytterligare en helt oförståelig låt.
Hur som helst.
Det är så att för några dagar sedan så var mer eller mindre hela samhället outtalat involverat i saker som studentfirande och även en lokal festival ägde rum.
Man vill inte gärna alltid erkänna att man faktiskt är "den som är den" i talesättet "jag är ju inte den som är den" men nu tänker jag kliva upp på den talarstolen och med risk för att låta som en bekvämlighets-bortskämd första världeninvånare så vill jag bara säga att:
Nu får ni fan ta och skruva ned volymen och sluta vara fulla på min gräsmatta.
 

Nöjdhetsfaktorn efter tre anekdoter.

 
Det har snöat massor, ja i sann svensk medborgar-anda så är det första jag nämner vädret. Vad annars?
Som sagt så har det snöat i mängder. För någon dag sedan så fylldes mitt humör av bitterheten då jag precis skottat infarten och en traktor kör förbi för att kasta upp säkerligen nog mycket snö för att kunna bilda ett isberg och sänka Titanic.
Jag var inte nöjd.
 
Senare samma dag så begav jag mig för ett möte hos ett statligt kontor, deras datorer hängde sig så tillslut satt jag där i hörnet av rummet medan flertalet anställda klickade på musen och svor individuella ramsor.
Jag var inte nöjd.
 
Efter mitt möte så var det dags för att handla två saker på Coop.
Ha i åtanke att detta var mitt på dagen då alla närliggande befolkade områden bestämt sig för att handla. Med andra ord så var det väldigt många människor som tränges i de två köerna till de två kassorna.
Nu var det även så att Coop bestämt sig för att låta sina nyanställda (möjligtvis praktikanter) sitta i varsin kassa.
Enligt mig och säkerligen många andra så är inte den planeringen den bästa.
När jag kommit så långt i kön att det bara var en person framför mig så visar det sig självklart att personen framför mig inte riktigt kan prata. Han/hon/den/det/hen (omöjligt att avgöra men såg hur som helst ut att vara kring 12 år) som satt i kassan bara stirrade med stora ögon på den dreglande kvinnan framför mig. Ja, hon dreglade. Det är inget fel med det, folk får väl göra vad dem vill. Då kommer en veteran-anställd springandes för att smidigt rädda situationen. Den dreglande kvinnan upprepar sig varpå han/hon/den/det/hen och den veteran-anställde stirrar med matchande tomma blickar på den dreglande kvinnan. Efter ytterligare upprepning så hör jag tillslut att kvinnan vill ha fyra påsar med saffran. När jag säger detta så vänder den dreglande kvinnan sig mot mig och med glädje över hela ansiktet så utbrister hon ''tacktack''.
Nu är det äntligen min tur, jag ber han/hon/den/det/hen om ett specifikt peket cigaretter varpå han/hon/den/det/hen bara stirrar på mig.
Den veteran-anställde tittar på mig och säger sedan till han/hon/den/det/hen att kolla mitt leg.
Jag sträcker fram mitt leg varpå han/hon/den/det/hen tittar på mig, mitt leg faller och landar på rullbandet som för mitt leg iväg från oss. 
Åter igen tar den veteran-anställde kommandot och fiskar upp mitt leg för att sedan be den andra att skriva in mitt personnummer.
Han/hon/den/det/hen slår några misslyckade försök innan den veteran-anställde kollar upp mitt personnummer.
Jag får mina saker och är äntligen utanför butikens dörrar.
Jag var inte nöjd.
 
Även fast jag inte var speciellt nöjd så är jag fortfarande glad att mitt liv har så pass hög kvalité att dessa blir mina problem.
Har hellre inkompetent affärspersonal och snöskottning i min vardag än hedersmord och ständig hunger.
 
Allmänt / Life in general, Bitterheten själv / The sour side, En sådan som jag / Someone like me | Babbel, Filosofi, Missnöjd med vardagen | | En kommentar |
Start