Att växa utan att få vatten.

 
Vad är att vara sann? "Att vara sin egen människa", det har man ju hört några gånger till och från. Men vad betyder det egentligen? Vad innebär det att vara den man är? Det är frågor som kan få så makalöst skilda svar, allt beror liksom på vilken nivå av filosofi just den som läser ligger på. En del kommer läsa det här och direkt veta vad som gäller, andra kanske kommer rycka på axlarna och vara tillfreds med att inte veta just nu och några kommer möjligtvis att utforska dessa begrepp inom sig. 
Jag har gått genom mitt liv och alltid fått höra just det där att man ska vara sig själv, om man får skit för det så ska man bara strunta i alla andra och fortsätta göra sin egen grej. Men alltså det känns som att jag fick börja höra allt det här innan jag ens hunnit bli en person. På något sätt så skulle jag göra min egen grej innan jag ens hade hittat vad min egen grej var. Visst, jag förstår att dessa ord är välmenande i den form att man kanske vill lyfta fram att människor, speciellt barn ska känna att dem är fria att gilla vad dem gillar och hålla på med de aktiviteter dem finner roande. Det är givetvis inget annat är en solklar självklarhet. För mig så blev det en bakvänd formel, jag kände mig pressad att hitta vad jag ville göra och det hjälpte inte då alla andra ungar i klassen verkade så säkra på att dem skulle bli brandmän, lokförare och veterinärer. För att hinna bli någon alls så måste andra parter satt en prägel på dig, någon erfarenhet borde ha varit med i ditt liv men när man är tre år och inte ens bär omkring på sina minnen från dagen innan så är det ganska tomt på sådana saker. Min barndomsångest är inget de andra barnen i fråga ska ta ansvar för. Men vuxna som har makt, konsekvenstänk och den givna rollen som ledare i social interaktion då barn är inblandat kanske skulle ha tonat ned lite på "Jaha vad ska du bli när du blir stor då?". Att vara den man är, att vara sann och att vara sin egen människa är stundvis sådant som jag kan tänka på och känna mig mållös inför. Somliga dagar har jag mer konkreta åsikter kring vad dessa begrepp innebär. Det enda jag kan säga är att i dagsläget så får jag inte kaotiska känslor som manar på mig att finna ett svar på dessa frågor. 
Det får helt enkelt ta sin tid att upptäcka sånt här.
 
 
#1 - - Johanna:

Jag tror man söker, formar och omformat sitt "jag" under hela livet....

Svar: Absolut, det ligger helt klart mycket i det!
Louie / Skrället

#2 - - Patricia♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ:

Jag tycker Johanna gav ett väldigt bra svar. Ungefär så tror jag också.

Svar: Ja jag håller med er båda om det (:
Louie / Skrället

#3 - - Sara - Mamma till Nova&Levin:

Tack ska du ha. :D

#4 - - Cornelia:

Bra skrivet! Det är pressande för många (oavsett ålder) att bli frågad en sådan sak, för mig är det en fråga som gör mig lite panik-stress-svett-fnissig-illamående pga har ingen jävla aning och har aldrig haft och kommer kanske aldrig komma på vad jag egentligen ska bli när jag blir stor.

Svar: Tack så mycket snälla du.Jag tror det stämmer väldigt bra det du skriver, det är i vilket fall något jag själv relaterar starkt till.
Men jag tror det är bra att vara tillfreds med att inte veta.
Louie / Skrället

#5 - - modeflicka.se:

Har aldrig förstått mig på "var dig själv". Oavsett om man visar upp ett falskt själv - så är det falska självet ett av alla ens själv. Det finns det dolda självet, det falska självet, etc etc..

"Vad ska du bli?" kan sannerligen sätta press på en eftersom i hela frågan ingår det att man ska förändra och ge sig själv en annan beskaffenhet. Frågan tar också fokus från nuet eftersom den aspirerar på vad du ska övergå till att vara snarare än vad du är. Men på det stora hela är "vad du ska bli" en process som ständigt pågår naturligt.

Svar: Din observation är enligt mig inget annat än sant.Det var ett sant nöje att läsa den här kommentaren, tack så mycket.
Louie / Skrället

#6 - - ♀ R E V O L T E N ♀:

Jag skrev ett inlägg om det här med begreppet "vara sig själv". Det finns inget sådant enligt mig. För mig känns, vara sig sj som ngt som gör oss som alla andra. Precis som det Rebecca (kommentaren ovan) tog upp, så kan inte ett falskt jag vara ett icke-jag. Det känns som att det är andra människor som säger om man är sig sj eller inte. Typ "hen är inte sig själv, hen ska alltid ändra sig då andra är med. Hen följer alltid strömmen och vågar inte vara sig själv".

Men tänk om hen är feg då? Att vara sig själv i den mening som finns i nuläget innebär att man alltid måste vara modig, veta sina åsikter och veta var man står. Alltid ha ngt som sticker ut. Det är sjukt konstigt.

Det hela leder till motsatt effekt ju, alltså man strävar så mkt för att sticka ut att man slutar som en i mängden. Det var faktiskt en matematiker som räknade på det, på vrf hipsters ser så lika ut då de försöker vara annorlunda.

Alltså det finns ett rätt och attraktivt "vara sig själv", den alla ska vara. Sedan finns det den mindre niciga typen av "vara si själv" som folk ser som "inte sig själv".

Fan vad skönt det känns att läsa inlägget och Rebeccas kommentar! När jag skrev mitt inlägg höll inte folk direkt med om min kritiska syn på "vara sig själv", nu ser jag att det finns folk som också "vara sig själv " är skumt.

"På något sätt så skulle jag göra min egen grej innan jag ens hade hittat vad min egen grej var." Det är ju just det fan! D: Kunde inte sagt det bättre. Synen folk har är att man föds som ett paket med grejs, men grejen är den att man inte föds till ngn. Man blir ngn, då man får möjlighet att skapa sig själv. Och den möjligheten ser/får väldigt få. Då slutar det med att dessa följer "vara dig själv", och skapar sig själv utifrån den stora massan.

Så mycket oanvänd potential är det då, menmen nu gick jag ur ämnet känner jag.

Svar: Precis såhär!Jag nickade genom hela din kommentar.
Du har så många visa tankar, det är alltid ett nöje när du delar med dig av dem!

Det är så viktigt att man låter människor bara vara helt enkelt.
Att man inte lär in att man hela tiden måste "ha något" i form av "vem man är".
Louie / Skrället

Start