Nu är det Januaris tid och tur.

Kära Januari.
 
Du är som finast nu i början, i allafall där jag är.
Det vet du nog redan själv men jag vill tala om det för dig så att du aldrig glömmer hur fantastisk du är.
Ingen annan månad för med sig så mycket hopp som du gör. Jag vill tacka dig för det. Samtidigt som du tar över allt runt dig med löften och extas så är du fylld av den mänskligaste känslan jag vet. Ångest.
Jag förkastar inte din övriga skönhet för det utan jag väljer att se dig för vad du är. Att göra något annat hade varit själviskt och skadat det vi har.
Januari, du är kall och hård. Nästan ursinnigt primitiv med all snö som inte ens oändligheten själv kan mäta sig med. Men jag vet att du inte varar för evigt, jag vet att snart fallar du lätt i glömska för att inte bli brydd i föränn nästa år. Jag undrar om det är därför du är så kraftfull när du väl kommer, för att kanske inte bli bortglömd under så lång tid. Om du vill eller om det betyder något för dig så kan jag tänka på dig när du är över. Men att jag ska längta efter dig är ett löfte jag inte kan ge.
Du är som ett slags vilt djur, detta menar jag med det mest välmenade hörnet av mitt hjärta. Vild på det sättet att du är fri, som en röst man inte kan kväva.
 
Jag kan inte berätta för dig nog, precis hur vacker du är. Överallt finns du, i luften som ibland är så kall att den knappt går att andas, i knarret under min skor ekar du, i varje omslutande mörker finns hela din själ och mest av allt är du i den vackra ljusa tiden på dagen som dansar fram.
Du om någon får mig att inte ta ljuset för givet, tack för det.
På ett sätt är du den som kan få mig att känna mig som mest svag och skör. Som att varje dag försöker fördela sin vikt jämnt över is som är påväg att spricka. Samtidigt så tystar du ned det som händer runt mig med att vara något att prata om för stunden, för du är ju den nya, det som händer i början av allt. Jag tror jag förstår varför du känner dig tvingad till att vara allt som du är, när året kommit igång är det väl få som ens nämner dig igen.
Januari, du är vacker och sann. Tro inget annat.
Tack för ljuset, tack för hoppet, tack för att du orkar vara först av alla månader, tack för att du påminner mig om min mänsklighet och tack för att även om du blir bortglömd så kommer du tillbaka.
Januari, du är nu till häften förbi men du är alltid evig.
 
_______________________English_______________________
So for my englishspeaking friends or rather non swedishspeaking friends I would like to give it a go and publish my blog in both languages. I do apologize if the grammar is faulty or my spelling makes you want to cry. Im just going to give it my best and hopefully you will like it. I want to point out that I will probably not translate every post to its fullest and I will not translate them directly, mostly it will be a summary or something like that. 
 

Note:
I am a bit sad to say that this will not be translated, at least not for now. The reason behind that is the fact that I currently feel like the spirit of the text will be lost and by far to forced for it to keep its true form. It is basically me writing a letter to the month of January, if this is something you would like me to translate it could be possible later on but for now it is only in swedish. I did still feel the need to explain this so you would not think that I had forgotten about the fact that I said I would be posting in both languages. I will continue to post in english as well and I will probably translate this letter in the future. Look out for it and for now I apologize! 
 
Allmänt / Life in general, En sådan som jag / Someone like me | Hjärta, Januari | |
Start