Du.

 
Mitt största problem har alltid varit du. Du okända människa som dyker upp i form av olika ansikten runt om i 
världen, jag kan helt enkelt inte alltid vara på min vakt men det känns som att det är precis det som krävs av
mig för att lyckas överleva. Varför är det så det är? Är det verkligen så det ska vara? Varför måste jag kämpa
så, vrida och vända på min existens för att kunna hantera din? Borde det inte vara tvärtom eller inte vara alls
vara så för någon av oss? Du är den obehaglig människan på kollektivtrafiken som inte viker undan med din
blick. Det otäcka som stirrar med förakt och avsmak på mig när vi passerar varandra längs trottoaren. Du är
den hotfulla rösten jag hör väsa vassa ord runt mig och som jag kan höra ekandet av när jag ska sova senare
den dagen och alla andra dagar med för den delen. Du är den som får mig att ifrågasätta allt som jag är, kan,
vill och känner. Du får mig att tvivla, tröstlöst famla efter räddning och stöd i sådant som bara förstör allt jag
kämpat så hårt för att distansera mig från. Du kan ingenting om mig och ändå så behandlar du mig som att
jag är en slags oförlåtlig kraft du måste kväva till varje pris för att inte förgöras av. Det får mig att låta som 
något mäktigt och jag kan inget annat än önska att det var fallet. Men vi vet båda två att jag inte är så stark
som jag behöver vara. Vi vet det båda två, det är det som är problemet. Om det ändå skulle ha varit min
hemlighet och ingenting du kan tyda och använda mot mig. Men jag vill be alla andra, alla som inte är du,
att snälla se vår strid. Att se dina blickar, att höra dina ord, att se dig när du ser mig. Våga se när det sker.
För det kan inte bara finnas sådana som du. Jag vägrar tro att det bara kan finnas sådana som du.
 
_______________________________________________________________________
 
Om du läste denna text så vill jag tacka för det och sedan be dig om en tjänst:
Du som läst denna text får hemskt gärna dela med dig av tankar kring vad som är skrivet.
Vad handlar texten om enligt dig?
Vem är "du" och vem är "jag" i denna text?
Alla kommentarer är önskvärda!
Allmänt / Life in general, En sådan som du / Someone like you | Babbel, Filosofi | |
#1 - - ♀ R E V O L T E N ♀:

hmm, för mig är jaget och duet, samma person. Jaget är den verkliga människan och duet är det kritiska psyket som varje människa brottas med hos sig själv :o

Vad var texten för dig?

Svar: Tack för kommentaren. Väldigt intressant att höra hur du upplever texten!För mig är inte texten skriven med något konkret i åtanke.
Louie / Skrället

#2 - - Cornelia:

Jag känner igen mig i texten i alla fall, tänker mig att jag är jag och du är alla där ute som faktiskt ger dessa otäcka blickar, de som ser nedvärderande på mig och de som verkar vara SÅ HIMLA MYCKET BÄTTRE hela jävla tiden. Men jag antar att det är mycket inbillning också, jag inbillar mig att denna du ser på mig på det viset, när den kanske egentligen inte alls ser på mig.

Svar: Tack så väldigt mycket för kommentaren och att du delade dina tankar.Det är väldigt stimulerande att läsa vad någon annan tänker om den.
Louie / Skrället

#3 - - Patricia♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ:

Jag känner igen mig i texten väldigt mycket. Jag har social fobi, så vart jag än är, vart jag än vänder mig får jag känslan av att alla människor tycker illa om mig, stirrar på mig och hånar min existens på jorden.

Svar: Det var väldigt gripande att läsa. Jag hoppas att denna fobi inte gör ditt liv alldeles för tungt och att det är något du kan bli fri från.
Tack för att du delade med dig av det.
Louie / Skrället

#4 - - Linda:

när jag läser texten på något sätt känner jag att hela texten är om jag är du, alltså jag är den jag själv är rädd för? låter kanske konstigt men en tanke bara.

Svar: Det låter inte konstigt alls, jag tror att jag förstår vad du menar!Tack för kommentaren, väldigt intressant att få läsa vad du tänkte.
Louie / Skrället

Start