Ett av flera brev.

 
Kära Oktober.
 
Du är här igen, lika villrådig och äventyrslysten som alltid. Som så många gånger förr tar du med dig ett slags lugn och slätar över alla skamliga försök till hösten som September tog sig an.
För med dig Oktober, är hösten verkligen här.
Min tid med dig är flyktig, alldeles för kort. I ett ögonblick har du lämnat mig, du är som ett andetag man inte vill andas ut. Men mina lungor klarar inte av att hålla hela dig fast och fångad. Istället lär du motvilliga mig att ta vara på alla stunder jag får dela med dig.
 
Oktober, varför är det ingen annan än du som kan få så många att känna såhär?
Bland alla människor är måendet bitterljuvt och när jag nämner dig möts jag av så olika känslor att om jag inte redan känt dig hade jag förvirrat fruktat och beundrat dig.
Men enligt mig ger du så mycket och kräver verkligen ingenting tillbaka, kanske bara att jag stannar av och bara är i allt du har att erbjuda.
Solen är aldrig annars så skön som den är i sällskap av dig, du är dessutom konstnären av alla månader. Fast där märker jag dock av en slags avsmak från andra. Dem håller inte med mig om att du förskönar med alla färger.
Bry dig inte om dem Oktober, det är samma sorts människor som inte känner hjärtat slå ett extra slag av eufori då du låter regnet påminna om att du är här.
Du är inte kall och hård utan för vissa en aningen missförstådd. Då dem dumdristigt tänker att du låter allt dö inför vintern så tänker jag att du ömt smeker sommaren på kinden för att vagga den i dvala. För det ska du ha tack, utan dig och ditt väna men bestämda sätt så skulle vintern kännas så mycket svårare.
Om jag hade trott att du skulle lyssna eller att min bedjan spelat någon roll så hade jag frågat ifall du inte skulle vilja stanna lite längre i år, men du ler säkert bara hjärtligt åt mig och gör precis vad du är menad till.
 
Oktober, du är min favorit.
 
Allmänt / Life in general, En sådan som jag / Someone like me | Babbel, Hjärta, höst, Överlevnad i små doser | |
Start