Bleknande bonsai.


Min mor och jag satt idag vid köksbordet och pratade om diverse ämnen.
Efter ett tag så beklagade jag mig över att jag inte har något bonsaiträd.

Mor - Men skärp dig, du kan få ett i plast så kan du hålla tyst sen.
Jag - Fast då kan jag ju inte gå med i svenska bonsaisällskapet.
Mor - Men guuuud unge. (Med en pubertal tonårstjejs röst)
Jag - Ja, men vafan! Det känns som om att det inte är riktigt riktigt annars.
Mor - Kan du inte skaffa dig en lite billigare hobby då? Typ Pelargon-sekten. (Väldigt nöjd över sin fyndighet)
Jag - Håna inte mina livsbeslut!
Mor - Eller kanske Ormbunks-föreningen!? (Skrattar självbelåtet)
Jag - (Suckar och skakar på huvudet)
Mor - Kaktus-klubben då? (Ännu nöjdare och mer skrockande skratt)
Jag - (Reser mig och går)
Mor - NEJ VÄNTA! MASKROS-MÄSTARNA!
Jag - (Stänger dörren och flyr de hånande gapskrattet)

Jag tror att hon egentligen bara är rädd att jag ska skaffa ett bonsaiträd som jag kommer ta dö på.
Kanske har jag ärvt hennes förmåga att sköta om växter.
Plastic is fantastic som man brukar säga.

Allmänt / Life in general, En sådan som jag / Someone like me | Babbel, Mor, Överlevnad i små doser | | 5 kommentarer |
Start